Gud vad kärleken är krånglig! I ettan, tvåan, kunde man göra lite som man ville, man kunde vara *ihop* med två på samma gång och vara kär i en tredje, nu är det det annorlunda.
Jag kommer ihåg en gång i matsalen på fritids jag satt och gjorde en tygpåse, då såg jag honom en söt och enligt mig då, snygg äldre kille. (Min smak har Thank God ändrat sig och mognat.)
Jag gick fram till honom ställde mig framför plutade med munnen och blundade...
Han pussade mig, på munnen! Herre gud! Jag blev pirrig och chockad, Gud!!
Sedan blev det pinsamt hans mamma var nämligen en av ledarna på min scoututflykt och hans bror var med. Ingen sade något om det så han hade förhoppningsvis inte babblat med mamman i alla fall!
Nu kan man inte bara gå fram och pluta med läpparna för att bli kysst nej då, nu måste man flörta och vara söt och trevlig, om man inte kan flörta då, jag har svårt med det, men jag är jättekär i en kille, jag pratar och skojar med honom, men det är så jobbigt att inte veta vad han tycker och känner.
En i min närhet säger att killarna vill jaga, men tänk om killen inte fattar det eller inte gör det, skall inte jag kunna det då eller?
Det är svårt det där med kärlek, ibland känner jag att jag vill vara mer framåt och pratig och säga saker som får honom att förstå vad jag känner, ibland vågar jag. Det är jobbigt det där!
Ha det bra/ Linis
